Den svenska feminismen behöver fler perspektiv

Den svenska feminismen behöver fler perspektiv

Latife Fegan om att det är långt kvar till ett jämlikt samhälle:

Jag blev feminist för att jag tror på jämlikhet mellan könen. När jag var ung var vänsterrörelsen totalt blind för kvinnofrågan, och det är den i stort sett fortfarande. Men det finns också skäl att kritisera den svenska feminismen.

I dag, på internationella kvinnodagen 2014, går mina tankar så här:

I ett land som Sverige, ska vi kvinnor verkligen behöva gå ut på gatorna för att försvara rätten att bestämma över våra egna kroppar, igen? Ska vi verkligen behöva demonstrera för rätten till våra egna liv, igen? Ska vi behöver kräva lika lön för lika arbete, igen? Ska vi behöva höja röster mot kvinnovåldet, igen? Så som vi gjort i så många år.

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt i ett samhälle, som har stora resurser, att ge sina medmänniskor samma möjligheter oavsett kön. Varför ska kvinnor behöva jobba gratis efter klockan 15.53? Varför ska vi vänta för att få lika lön för lika arbete? Jag förstår inte varför männens fruktansvärda våld och hat mot kvinnor aldrig tar slut. Hur lång tid ska det ta innan vi når ett jämlikt samhälle?

Jag drömmer om en dag då vi firar internationella kvinnodagen som en festdag och inte som en dag för kamp. Är inte allt detta ett enormt resursslöseri för samhället?

Jag förstår inte.

När jag var ung var jag en del i kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle i mitt hemland Turkiet. Jag är också en produkt av 68-andan. Ungdomar i hela Europa revolterade då mot det gamla samhället, mot orättvisorna och de stora klyftorna människor emellan. För ett nytt demokratiskt och jämlikt samhälle. Men den kampen är fortfarande inte vunnen.

När vi då gick ut och kämpade för en bättre värld fanns inte kvinnofrågorna på agendan. Den frågan lämnade vi till efter revolutionen. Vänsterrörelsen var då totalt blind för kvinnofrågan. Och det är den i stort sett fortfarande i dag.

Men som ung kvinna hade jag läst Det andra könet av Simone de Beauvoir redan i mitten på 60-talet. Jag kan inte påstå att jag fattade allt men boken öppnade mina ögon för feminismen. Den väckte frågor och funderingar om maktförhållandena i mitt eget äktenskap. Men idéerna fick inte utvecklas inom mig på den tiden, jag var allt för upptagen med annat då. Klasskampen kom först!

Det var först när jag kom till Sverige 1974 som politisk flykting som jag började tänka och reflektera kring kvinnors specifika problem i samhället. Jag upptäckte att vi kvinnor och män inte var jämlika! Mannen var norm. Även min man, som jag träffade på barrikaderna och kämpade tillsammans med för en bättre värld, satte normerna i vårt förhållande. Han ville att jag skulle följa hans viljor och villkor.

Men jag började att ifrågasätta. I Sverige fick jag hjälp av den svenska kvinnorörelsen som blomstrade under 70-talet. Jag läste all feministisk litteratur jag kunde finna och jag deltog i alla möten och demonstrationer jag kom i kontakt med.

Jag hittade feminismen och den gav mig svar på mina funderingar och tankar.

Jag blev feminist för att jag tror på jämlikhet mellan könen. På att kvinnor ska kunna leva i ekonomiskt oberoende och få lika lön för lika arbete. Jag tror på att mannens hat och våld mot kvinnor måste få ett slut. Och att mannen ska upphöra att vara norm i samhället.

I dag bor jag i Sverige. Många år har gått. Jag tror inte att det har varit en enda 8 mars där jag inte varit ute och demonstrerat eller suttit på ett möte. Tack vare kvinnokampen under alla dessa år har kvinnor i Sverige nått långt – trots att det är mycket kvar att göra. Men det går så sakta, kampen är så lång. Feminismen är den längsta revolutionen.

Avslutningsvis vill jag rikta några kritiska ord till den svenska feminismen. Den feminism som jag ser och hör, i medier och i debatten är vit, västerländsk, kristen och medelklass. Och det räcker inte med dessa normer som bas. Vi måste även ta med oss det antirasistiska perspektivet in i feminismen. Det finns så många kvinnor med så olika livserfarenheter, livsvillkor och bakgrund i detta land. De måste bli en naturlig del i den svenska feminismen.

Även i andra delar av världen kämpar kvinnor mot enorma orättvisor och diskriminering baserad på deras kön. Kan vi inte vända oss till dem? Titta på dem, försöka förstå dem och bidra till deras kamp. Jag är övertygad om att dessa perspektiv skulle utveckla den västerländska, europeiska feminismen i Sverige idag.

”Systerskapet är globalt”, sa vi en gång i tiden. Det är fortfarande giltigt.

I dag den 8 mars 2014 ska jag gå ut och demonstrera trots att jag mycket hellre hade firat en festdag.

  • Latife Fegan, kvinnorättsaktivist, Foto: SVT

Publicerad:

Comments are closed