Cobani resan 2015 mars

Zeliha Dagli
kobani gala stockholm1
KOBANI RAPORTEN: Kära systrar! Jag flög till Urfa med en väninna från kvinnors fredsinitiativet (Latife Fegan hon hade varit förut i Suruc som 40 km från Kobani) och hade vi lite grejer ock datorer pengar till Suruc. Vi kom hotellet 6 mars och kl 23.00. kunde inte ringa väntade 7 mars. På morgonen 7 mars ringde jag telefoner som jag hade innan en svarade som var min kontakt kände igen och sa att hon är på väg till Midyad Mardin Nuseybin värld kvinnor-konferensen. Vi kan träffas där (hon hade inte ett fast punk). jag åkte genast till Diyarbakir därifrån mardin(vår värd hade bil tåg oss till snabbaste vägen) det tåg några timmar iaf skulle inte hinna med seminariet vill inte missa Mardin.  p.g.a. säkerhetsrisken och statlig kontroll man får inte gå när som helst man ska ha mer tid att vänta svaren att det ordnas ordentligt. Dais terrorister gömde minor överallt manga som dog även efter segern. Trots att så mycket risk finns ändå har flyttad tillbaka 50 tusen människor för att bevaka sina hem och gerillan. De flesta går in i dagligen och hjälper gerillan.. Men jag träffade många fina kloka kvinnor från Kobani speciellt 3 kvinnor som jag blev vän på en gång genom mitt knappa kurdiska språket. De hade förlorat sina nära under kriget, en hade förlorat sin dotter andra sin man och tredjes två söner förfarande i Kobani kämpar mot dais. De berättade hur på gick det hela de var så gripande hur terrorister ockuperade staden med skrikande Allah Allah högs barn och äldre som kunde inte fly. Man kunde föreställa sig värsta krigs och skräck scener. De tre kvinnor från kobani berättade hur dais terrorister placerade minor på liket, i köks grejer på dörrar och all möjliga ställen som en kan komma kontakt. i byggnader förfarande finns många tusentals liket som är mycket fara för människor. Där finns inte el gas vatten en del ändå försöker överleva knappa resurser de ville ta mig med sig till Kobani men det var försänt vi kom överens med att jag ska träffa nästa gång direkt med de och fick deras telefon och namn. De bodde Suruc men dagligen gick sina hem men kunde inte stanna natten än. Jag har inte sätt i hela mitt liv så modiga kvinnor som stöder sina nära och kära och försvarar sitt hem. De förlorat mycket under kriget ändå har enormt mod och viljan att väcka liv och normalisera livet tillbaka. Där finns solidaritet enormt stöd från lokala folk men turkiska staden låter inte att folk stöder. Turkiska staden hellre hjälper med allt dais terrorister tar hand om de skadade men inte kurdiska folket. De modiga kvinnor beväpnade själv och deltåg kriget många ofreda sitt liv. Trots all elände de stolt över sina hjältar hjältinnor hedrar de dagligen och försätter leva sina liv som vanligt. Jag beundrade deras mod och stolthet solidaritet och mänskliga, känsliga, tänkandet utan att känna sig deprimerad och hysteriskt. Speciell barn och unga och äldre drabbades hårt. Efter dais hittades massgravar tusen tals lik som er hals huggna och styckade händer och benen. Min freds väninna och värd familj hade mycket erfarenhet stöd och hjälp själva de jobbade från början. Jag träffade ekologisk återuppbyggandens kontakt person, hälsa kontakt person och utbildnings kontakt person. Deras berättelser var likadant Kobani folk behöver inte så mycket kläder där man kan samla billiga kläder men mänskliga hjälp tekniska hjälp maskin och medicin lärare (kurdisk talande) läkare sjuksköterska byggnad arbetare mm. Förstås pengar och mer pengar,  För mig var mycket givande intressanta information om städer hjälpen och statliga hinder och sparade massor med bilder från olika ställen. Jag vill vara med gruppen för försatt arbete och vill gärna dela min erfarenhet och vara med nästa gången. Nästa gång blir mer planerade och konkreta. Systerliga hälsningar och kramar

Comments are closed