Barnbruden Zare

bebisZares historia

Jag ber Zare att berätta sin historia och hon ler tröttsamt.
Det finns inget att berätta, säger hon. Det var länge sedan och det är gammalt.
Hon är sextio år nu. Hon har slutat att röka men är bunden till syrgastub i många timmar dagligen och hela nätterna. ”Det var dumt att röka”, säger hon till mig, ”du bör också sluta.” Jag nickar och håller med.
Sakta börjar hon ändå att forma orden och går tillbaka i tiden både med blick och ansiktsuttryck.
Zare var bara två år när mamma dog. Pappa gifte om sig med en annan kvinna och hon fick nya syskon. Hon lärde sig tidigt att göra så mycket som möjligt av hushållssysslorna och att hålla sig undan för att slippa få stryk. Styvmamman var sträng men pappan hade också blivit sträng. Zare visste att hon var en belastning och att hon absolut inte var önskvärd i familjen. Hon fick inte gå i skolan. Familjen behövde henne hemma för barnpassning och hushållssysslor.
När hon blev tolv år förväntades hon att ha utvecklat en kvinnokropp för att vara mogen för giftermål. Hon hade dock varken fått bröst eller börjat menstruera. Styvmamman var väldigt noga med att kontrollera och fråga och blev upprepat besviken av hennes nekande svar.
En dag kom en avlägsen släkting hem till dem. Hon nämner att hon vill att Zare skulle bli brud åt hennes son och visar en fotografi på honom . Styvmamman förklarar att Zare inte har hunnit bli kvinna än, hon har fortfarande en barnkropp.
Släktingen var beslutsam och övertygade familjen om att godkänna äktenskapet. Zare skulle då hädanefter vara hennes dotter.
Zare blev alltså barnbrud och flyttades till en annan by. Hon hade inga förväntningar och inga drömmar kvar och ovissheten styrde hennes tillvaro. Hon hade absolut inget att säga till om besluten om hennes liv och tillvaro. Mannen på fotografiet är kanske snäll och behandlar henne väl, tänkte hon.
Ensam som tolvåring satt hon där hos främlingar med nyfikna och vassa blickar.
Det var en stor folksamling. Kvinnor viskade och pekade på henne medan hon satt och väntade på brudgummen.
På kvällen stannade bara några kvinnor kvar i huset och Zare flyttades till ett annat rum.
På golvet låg en madrass några kuddar och ett täcke. Zare hade sina aningar och rädslan kröp i henne och blev starkare och starkare.
De täckte hennes ansikte med en sjal och sa till henne att hon skulle lyda. Hon visste inte vad man hade förväntade sig av henne men hon hade inget val. Hon satt tyst och lydde. Först kom en man in, hon hörde på rösten att det var en man och sedan kom en man till. Den sista sa ”selamualeykum” och den andra mannen svarade ”aleykumselam”. Hon kände också igen rösten på sin blivande svärmor och ett par andra kvinnoröster.
Mannen frågade först den andra mannen om han tog Zare till sin fru och den andra mannen svarade ja tre gånger. Mannen nu frågade Zare om hon tog Arman, som mannen hettte, till sin äkta man. Zare var stum av rädsla, och hon kunde inte få fram ett ljud. Då höll den blivande svärmor hennes arm så hårt att Zare börjar storgråta.
Alla skrek och var arga, de sa till henne att hon ska sluta gråta och säga ja som Imamen förväntade att hon skulle svara Arman. Till slut fick hon en örfil av sin blivande svärmor och grät då ännu mer. Nu hade hon inte längre sjalen kvar över ansiktet. Hon grät förtvivlat och saliv, snor och tårar blandades ihop.
Hon fick syn på sin blivande man. Det var inte mannen på fotografiet. Han var vanställd och puckelryggig och hans ena ben var mycket kortare än den andra. Han gick med krukor, eller snarare skuttade fram på krukor. Han var mycket äldre än hon. Ingenting i hela världen kunde nu stoppa henne att gråta, skrika och gälla. Nu var det bara för mycket för henne.
Imamen och de andra gick från rummet och hon blev ensam med sin blivande man.
Han beordrade henne att klä av sig, men hon vägrade. Han skuttade fram och tillbaka i rummet försökte få tag i henne. Han hade inte en chans mot hennes friska snabba barnkropp.
Blivande svärmor, som väntade utanför rummet, kom in med två andra kvinnor. Zare var chanslös mot alla fyra. De tog fast henne och lade henne på
madrassen. Blivande svärmor höll hennes ben, som hon sparkade våldsamt med, och de andra kvinnorna satte sig på hennes armar.
Zares blivande svärmor skrek samtidigt åt sin son att han skulle förbereda sig för samlaget. Hon slet av Zare kläderna och uppmanade sin son att genomföra samlaget. Han försökte, men det var omöjligt för honom att genomföra det under detta kaos. Han försökte och försökte. Till slut slet blivande svärmor bort honom från Zare som hulkade och grät våldsamt. Hon särade på hennes ben och stoppade upp fingrarna i hennes barnkropp. Denna stund svimmade Zare och försvann i mörkret bland allt rinnande varm blod.
/Esme Güler

Comments are closed